Canciones de migraciones

Softshell-vantar!!? Eller "Kapitalet och GUD i samma båt!"

2008-05-15T14:28:00.003+02:00

Postar ett inlägg jag skrev på utsidans forum här också, eftersom det är inom "scopet" för denna blogg...

Hej på er!

Jag letar vantar! Hittar inte EN ENDA modell som är ens i NÄRHETEN av vad jag vill ha. Helt sjukt. Vad jag letar efter är ett par vantar (ej handskar, alltså, en avdelning för tummen och en för dom andra fingrarna), i tunt softshell/windstopper/schoeller/vindtätt material utan vaddering eller hårdskal utanpå. Vindtäta, mjuka, massa andas och inga fingrar.

Jag hade ett par TNF Windstopper-vantar som jag köpt i Kina för 80 spänn, säkert fejk, men de var bästa kläder jag haft på händerna. Man kunde ha dom dem varmaste vårdagen på topptur i Narviksfjällen, dom andades ju så bra, och den kallaste februarituren i tokblåst i Marsfjällen, de var ju vindtäta och fingrarna höll värmen som pingviner tätt intill varann. Dessutom var de härligt simpla och vägde inte ett smack. Nu är de utslitna och glömda på falafelhak i Uppsala. Usch. Och jag hittar inga nya. Finns inte.

Var inne på Uteliv i Linköping och frågade, men de flinade bara och sa att de aldrig sett något liknande. Det finns ju sådana där med halva fingrar och en vantdel man kan fälla över, men dom går tokbort, massa onödigt tyg som separerar fingrarna och en glipa det kan blåsa in i. Min teori är att sådana vantar är FÖR BRA, dom där jävla uteföretagen vill sälja massa olika handskar för varje situation istället för vantar som passar allt.

Har NÅGON sett något liknande? Kanske gömmer det sig ett par vindtäta innervantar i någon skalvante ni köpt?

Dessutom tror jag att GUD inte vill att vantarna ska få finnas, eftersom han får spelet vars än dom varit. Se nedan:

Vantarna på Volcan Llaima, Chile, som fick ett utbrott nu i Januari
Vantarna på Mengbi Shan, Sichuan, Kina, där ju jordbävningen just var. (vantar köptes f.ö. i just Chengdu - spooky!)
Vantarna i Chaiten, Chile, nu täckt av aska och hotat av vulkanutbrott

Staten och kapitalet i olika båtar i Bolivia, eller vem drog ur proppen?

2008-05-08T22:37:00.008+02:00

Det var juni 2006 och vi flämtade oss fram längs loppmarknaden på den nedladga tågstationen i El Alto, satte oss på en järnvägsbank och tittade ner på huvudstaden, lyssnade på våra hjärtan som tickade exotiskt intensivt högljutt och drömde om en topptur på Mururata vars glaciär speglade solen i horisonten. Jag kladdade i dagboken och Emil fotade en gyllengul hund som låg och solade förnöjt. Så här såg jag mandarinförsäljarna nere på Calle Illampu:

La Paz är en stad som jag tänker på ibland. Jag tänker på den såsom den ser ut från den nedlagda järnvägsstationen i El Alto. Bolivias de facto huvudstad liknar på många sätt en vanlig metropol, men på ett sätt är allt uppochner. När man i Taipei, Kuala Lumpur och Dubai mäter klasstillhörighet på en vertikal skala, där de rikaste bor högst upp i väldiga höghus, har man ordnat La Paz och El Alto efter en rakt motsatt struktur. La Paz är byggd i en klyfta, utskuren ur den 4000 meter höga platån el Altiplano. I höjdskillnaden på nästan 1000 höjdmeter mellan stadens mest havsnivånära del och kanten till högplatån där den väldiga förorten El Alto breder ut sig, har denna omvända korrelation mellan rikedom och höjd över havet uppstått.

I El Alto kan man sitta och dingla med benen utför kanten och titta på de rikare stadsdelarna sträcka sig nedåt mer syrerika nivåer. Man ser lätt ner till turistkvarteren runt Calle Sagarnaga, där omåttligt rika backpackers, israeler och klättrare myllrar omkring och vänder på varenda boliviano som bakomaterna spottar ut. Kisar man riktigt nogsamt ser man nästan hur en amerikan i hårdskor och stegjärn står och prutar på en påse mandariner i ett gathörn, och hur ett torkade llamafoster-stånd står och stinker så högt så det hörs i ett annat. Längre ner i diset kan man kanske, en klar dag, urskilja diplomatkvarteren med gringo style supermarkets och nattklubbar. Ner till de nybyggda residenskvarteren på ner mot 3000 m.ö.h. ser man inte från El Alto, och skönt är väl det för de indianer som står där och säljer trasiga klockor och begagnade kastruller.

Bolivias allra rikaste, i Santa Cruz nästan nere på havsnivå, har nyligen i en olaglig folkomröstning röstat för självständighet. Det är förstås en kittlande tanke, att kunna stycka av all mark som bebos av mindre välbeställda och inbillat mer kostsamma individer, och behålla allt för sig själva. Intressant nog följer inte makten nämnda omvända korrelation. President Evo Morales är, åtminstone i teorin, representant för loppisståndsinnehavarna i El Alto. Det är pengarna mot makten, makten mot pengarna, omvänt, som vanligt i Bolivia.

högplatån som Santa Cruz-borna vill stycka av

Augusti 2003 – OS och MR, Gongtan och Yanhe.

2008-04-22T11:17:00.018+02:00

Gongtan

Vi hade längs Wū-floden, Wū Jiāng 乌江, i Kinas inland på gränsen mellan Chóngqìng, 重庆, och Gùizhōu, 贵州, hittat vårt paradis. En välkomnande liten by med små ringlande gränder, vackra trähus och en svalkande kristallklar biflod att flyta omkring i. Kokke log ända upp till sina fnasbrända öronsnibbar med en öl guppande framför sig och gled med strömmen längs strandkanten. Trötta av hets och värme från vad på Lonely Planet-språk heter ”the beaten track”, kunde vi nu pusta ut. Vår plan hade lyckats igen. Nämligen att nogsamt studera vad guideböckerna inte skrivit om, och åka dit i fåfäng önskan att få uppleva ”det autentiska”.

Gongtan

Gōngtān, 龚滩, (som enligt uppgift ska eller har sänkts av ett dambygge) var underbart autentiskt. Kineserna var autentiskt trevliga, inte sådär moraliskt degenererade av konsumism, kommercialism, kapitalism och kolgruvor. Den autentiska engelskaläraren på restaurangen diskuterade gärna politik och lät sina stjärnelever praktisera sin engelska på oss. I gathörnen stod autentiska äldre män i blåa kepsar och rökte autentiska cigaretter. Trähustaken lyste brandgult av autentisk majs lagt på tork, postväsendets kontors silverglänsande bokstäver var autentiskt felordnade som ”China Psot”, nudelsoppan kostade en spänn som sig bör och fjärilarna var större än Bajkalsjön och Arnold Schwartzenegger tillsammans, enligt mina autentiska dagboksanteckningar.

Gongtan
- Hah! Man behöve'ju'nte ens hålla i ölen! utbrast plötsligt Kokke guppandes ett tiotal meter nedströms.

Han tittade fascinerat på ölflaskan när han släppte den med båda händerna. Han tog tag i flaskan när den höll på att välta, sen släppte han den igen och stirrade lyckligt på den. Det var som ett tecken för den totala friheten. När man inte ens behöver bry sig om att hålla sin alkoholhaltiga dryckesbehållare på rätt köl, då är man verkligen fri.

Gongtan
Från Gōngtān tog vi en båt till Yánhé , 沿河, en stad som inte heller var omnämnd i någon guidebok. Efter några timmars båtfärd uppströms fann vi oss så på vår destination. Från lugnet till stormen. Vi omringades snabbt av upphetsade människor, tutande mopeder och nyfikna barn. Utlänningar var exotiskt, och bemötandet var synnerligen ovänligt. Vi var ett vandrande zoo, och alla ville titta, skrika, tuta, slita i håret på våra armar. Att köpa bussbiljetter misslyckades helt med alla människor omkring oss, vi ville snabbt vidare söderut, men ingen ville sälja oss en biljett. Det trots att bussarna såg allt annat än fulla ut. ”Inga biljetter” sa busschauffören, ”inga biljetter” sa biljettkassan. ”Imorrn, imorrn”. Méiyǒu piào, míngtiān. 没有票, 明天. Vart vi än gick i stan förföljdes vi av hotfullt fnissade och ropande människor.

- Hello!!! skrek ungdomar i osynkad kör några metrar efter oss.
- I love you!!! vrålade någon annan.

Det var den otrevliga varianterna av ”hello” och ”I love you”, alla som har varit i Kina vet vilka jag menar. Hade de kunnat säga något annat på engelska hade de snarare skrikit ”fuck you” eller ja, jag vet inte vad. Jag längtade tillbaka till autentiska Gōngtān, trots att Yánhé var minst lika på riktigt.

Vi flydde till ett hotell, skalade av svettiga kläder och lade oss alla tre i bara kalsonger på varsin hård fjädersäng med Beijing 2008-madrass. Då stormade polisen in. Yánhé var tydligen ett stängt område, och vi undkom böter med blotta förskräckelsen. Den bistra polisen med den glada tolken blev lite gladare när han fick kopior på våra pass, men hade det inte varit för OS 2008 i Běijīng kanske vi hade blivit uppätna av honom istället. Det kändes som att order från högre ort var inkomna, och imagen var viktig. På bussen från Yánhé skrev jag om OS.

Det är mycket OS. Massor. Fjädersängar, stänkskydd, shorts och överdragsklädsel. Nästan ingen hotellvistelse eller bussresa motstår frestelsen att skrika Běijīng 2008 i ansiktet på dig. TV har, såhär fem år i förväg, redan startat hajpen, och alla sportjournalister har fått OS-ringarna broderade under CCTV-loggan. Jag undrar hur det blir när det verkligen börjar närma sig på riktigt. År 2008. I Běijīng. Běijīng 2008! OS! Běijīng! Běijīng 2008!

Nu är vi där. I flera år har den kinesiska staten byggt upp OS-stämningen. OS i Běijīng 2008 har arbetats in i kineserna som en självklar del av den kinesiska kulturen, som en lysande stjärna för utveckling och Kinas delaktighet i världen. Det är bra, men inte självklart kinesiskt, eftersom kina har flera långvariga exempel på dynastier som drivit isolationismen till sin extrempunkt.

Nu vill människor bojkotta OS-invigningen. Eller hela OS. Jag är inte vidare intresserad av sport, så egentligen borde jag väl inte bry mig. Men bojkotten av OS är mer än sport. Det är ett idiotiskt och farligt sätt att, utan att själv förlora pengar på det, döva sitt dåliga samvete för de bristande mänskliga rättigheterna i Kina.

De verkliga missförhållandena i Kina finns inte att hitta i de glest befolkade bergstrakterna, bland några miljoner Kineser som kallar sig tibetaner. Det är bland de hundratals miljoner kineser som sliter ihjäl sig på fabriker och kolgruvorna för att stilla vår törst på snorbillga produkter. De som inte har råd och ork att bry sig om ”MR”. Dessa människor är samtidigt starkt nationalistiska, de är stolta över Kina och anser att Tibet är en självklar del av landet. Att bojkotta OS gör INGET för dessa människors rätt till ett drägligt liv. Det gör dem förbannade, vilket är farligt.

Kinesers nationalkänsla är motsägelsefull och kan, som i exemplen Gongtan och Yanhe, ta sig olika uttryck. Antingen som öppenhet och respekt, eller som isolationism och främlingsfientlighet. Rasism är utbrett i Kina, speciellt mot japaner, men kan säkert lätt riktas mot övriga världen också. Det enda civiliserade sättet att behandla Kina på är förstås att delta i OS och se möjligheterna det innebär för journalister och politiker. Kanske får vi se hemska repotage från Kinas baksidor i och med OS. Kanske kan vi nå utökat politiskt samarbete och få möjlighet att ställa respektfulla ekonomiska ultimatum som kan påverka de stora problemen.

competition second!
Vi vill inte vara ovänner med Kina, vi vill förbättra villkoren för de som dragit nitlotten i det nyliberalistiska kinesiska samhället. Att haka upp sig på någon fundamentalistisk tomtes idéer om ökat teokratiskt självstyre för en extremt befolkningsgles landsdel, med starkt symbolvärde för vanliga kineser som nu de facto utgör en stor del av samma landsdels befolkning, och utifrån hans krav genomföra en symbolisk bojkott mot den kinesiska kulturen, är en förolämpning mot kineser i allmänhet och ett totalt ointresse för att förbättra villkoren för de sämst ställda i det kinesiska samhället.

2006-10-09 - Att utbryta! Eller: Kolla! Llaima! Hah! Shit.

2008-01-03T18:34:00.000+01:00

Sent når bilderna på volcán Llaimas utbrott mig. Vart var jag? Ikea och jämförde wokpannor, strulade med streckkodsläsaren i självbetjäningskassan. Jag studerar nogsamt alla filmer och artiklar och reagerar fel. Jag blir upphetsad. Istället för att krypa ihop till en liten liten boll och rulla in och gömma mig i en liten liten kartong där ingen aldrig nånsin kommer hitta mig, börjar hjärtat slå entusiastiskt.

Med hjälp av TT har flera stora dagstidnigar plockat upp nyheten, ett utmärkt tillfälle för mig att helt legitimt prova på att twinglyhora litegrann. Förhoppningsvis sker det riskfritt utan några läsare av misstag snubblar in på min blogg och ilskt kommenterar mina grammatiska kullerbyttor. Detta eftersom jag räknar med att grovt räknat ungefär på en höft ingen alls kommer att läsa dom där artiklarna som ju redan försvunnit från tidningarnas förstasidor.

Hursomhelst. Den 8:e oktober 2006 satt jag och Emil blöta i bilen nedanför volcán Llaima och huttrade ikapp. Vi lyssnade på dåliga Rushskivor från åttiotalet och jag skrev om refrängen på Tai Shan.

”As I sat at the foot of the mountain, and Chile spat on me. From the depressing haze of a rainstorm came, a song of uncertainty!” trallade jag fulglatt.

Jag var förstås mycket belåten och skrev genast ned det i dagboken, men inga särdeles öronbedövande applåder hördes från Emils sida av bilen. Han pillade med sitt nya skötebarn, en liten eberspecher som han fått skickad till sig med posten från Sverige. Skalade kablar och gjorde storstilade elscheman. Vi ältade att den soliga väderprognosen var fel och hoppades att den skulle vara lika åt helvete nästa dag också, eftersom den då lovat uschligheter. Men det vill ju gärna bli bra har vi sött fått lära oss av vänner och erfarenheter. Vi upprepade mantrat, det vill gärna bli bra. Det vill gärna bli bra. Det vill det, bestämde vi sedan samstämmigt med varsin klump av nämnda fulglädje i varsin mage. Den elfte samma månad satt jag på Turbusterminalen i Santiago och skrev om dom där dagarna. Dom på vulkanen. Den 8:e och 9:e oktober 2006. Här i kondenserad form.

”...det regnade fortfarande. Försökte skriva dikter och bli galen, men som synes gick det inte så bra. Precis när jag skrivit färdigt åkte två skojiga familjer iväg från det vindskydd som de campat under. Vi ockuperade det snabbt, sparkade fart i elden de hade haft och och började laga mat. Då anslöt en ny familj till vindskyddet. Parkvakten var med och han frågade om det var okej att den här nya familjen campade vid samma vindskydd som vi... Självklart! Men oj vad det läckte. Tak som ett durkslag. Vi lagade mat och gjorde sen rum för familjen. Männen högg sur ved för att visa sig maskulina och kvinnorna gjorde allt annat. Urtid. Vi körde bort bilen en bit och gick och lade oss.

Vaknade den 9:e till en blå himmel med tunna slöjmoln. Frukost och sen full fart till skidområdet. Parkerade mitt emot Deutsche schules hus och satte på oss grejerna. Sanslöst varmt, helt vindstilla. Vi höll på att gå åt, men gick upp c:a 400 fallhöjdsmeter förbi liftens toppstation och ställde oss och blickade bort mot snökonen som reste sig bortom en platt. Lite moln låg i dalen och ibland svepte något enstaka in över vulkanen. Gick över platten som var mycket längre än vi trodde. Var rätt trötta när vi började gå uppför konen. För att komma upp på kammen som ledde till toppen var vi tvungna att gå upp för en brant isig kant. Efter tvekan tog vi oss livrädda upp på den, ilskna på att vi inte hade isyxorna framme och bestämt upprepande att vi aldrig skulle göra något liknande igen. Sakta tog vi oss uppför kammen, förbi ett vulkaniskt område där den varma marken gjort djupa grottor under snön. Man gick ibland igenom till vulkangruset. Det blev isigt. Sista biten var broccolisnö med broccolihuvuden stora som träd. Plötsligt stod vi på kraterkanten. Vulkanen började ryka innan Emil hann fota, så vi fick vänta någon kvart på att den skulle sluta. Vi åkte ner och när kallsnön blivit slask tokkraschade jag två gånger, men fick inga allvarligare men. Helt utpumpade gick vi till bilen, slog på 'Dance on a volcano' på stereon och var toknöjda. !!!. Utropstecken.”

Det slutgiltiga beviset på att det gärna vill bli bra, kulmen på resan och kanske den mest minnesvärda topptur jag någonsin gjort. Vi körde därifrån i ett glädjerus, belöningssystemen uppvridna på max. Säkerligen var vi inte alls goda förare. Vi körde fel, vaknade dagen efter på några mapucheindianers åker. Två kvinnor, Joanna och Maria, kom och bjöd på quinoagröt, tänkte att vi kanske inte ätit frukost, men det hade vi. Det fick bli para llevar. Mitt ansikte var en stor sårskorpa i flera dagar trots flera lager av apotekets superdryga solkräm och tibetanska stensolglasögon.

Joanna och Maria.

Llaima har blivit en kroniskt förälskelse för mig. Jag flyger ibland in över vulkanen i Google Earth, snurrar några varv och drömmer mig tillbaka. Nu har den alltså fått ett utbrott. Jag vill bli rädd, tänka över varför man gör sånt där skit egentligen. Jag vill oroa mig för hur det gick med den lilla skidorten, den mysiga parkvarktaren som bodde vid den lilla forsen som enligt medierna blev en flod av hett smältvatten. Men det gör jag inte, jag blir bara glad. Som när någon man känner är i tidningen.

Nämen, haha, kolla! Det är ju Llaima! Hah, va kul! Fan va jag älskar den vulkanen. Schyst att den äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar, det den fett värd. Fan va grymt! Öh, kolla! Llaima för fan!

Snöskospår på platten, sedda från toppen. Vackra som bara snöskospår kan vara.

2006-11-17 - Att backpacka

2007-12-17T17:04:00.000+01:00

Backpackers är det allmänrådande decembertemat för diskussion i ett minusgradigt Uppsala år 2007. Men det hörs bara om man lyssnar noga. Riktigt riktigt noga. Då, någonstans bakom det öronbedövande ljudet av bilrutor som skrapas och utebyxor som prasslar sipprar det fram. Fortsätter du lyssna hör du det överallt. SUV-rutorna blir plötsligt isfria, människor tar sig samman, byter till innebyxor som sig bör och plötsligt! Plötsligt utbrister konserthuset i en Cornelisvisa. Om backpackers! Varje spännande liten vinkel i fasaden blir en orgelpipa som liksom tutar så högt som det kan och vill och förmår och som bara ett konserthus kan göra. Så starkt att rutorna på Porsche Cayenne:rna krossas och människorna inte längre ser något som helst överlevnadsvärde i att bekläda underkroppen. I skenet av något så normbrytande som ett sjungande konserthus är det ingen idé att följa några som helst klädedräktskonventioner, resonerar dom. Jag minns ett gäng backpackers på ett hostel i Santa Cruz, Bolivia. Dom var fan inte kloka.

Ibland skriver man mest oväsentligheter och negativa omdömen om lokalbefolkningen i resedagboken. Det vill jag egentligen inte skryta om, men för formens och ärlighetens skull kommer här ett urklipp från den för kommande berättelse relevanta dagen.

”Bolivia! Nu var vi här igen. Vi körde iväg från hotellet och, handlade vatten i ett stånd och körde norrut. Var femte eller tionde mil ska biljetten för vägavgiften (19 bolivianos till Santa Cruz) stämplas. Ibland sitter det en polis där och de ska ha 2, ibland 3 Bs. Det känns som en rimlig muta för en stämpel. Kom fram till Santa Cruz ringled och körde åt fel håll. U-sväng och inåt stan. Yrslade runt lite, sen tankade vi. Tankkillen försökte blåsa mig på 10 Bs i växel. Kollade in ett motell som skulle ha 30 Bs. Per timme. Ah, ett sånt ställe. Vi körde in till centrum och kollade om vårt gamla hotell hade parkering. På vägen blev Emil i förarsätet tillsagd av en kvinnlig polis att sätta på sig tröjan. Svin. Alojamiento Santa Barbara hade inte parkering, men tipsade om en ett kvarter därifrån. Där ställde vi bilen (5 Bs per natt, 15 per dygn). Checkade in på hotellet och gick ut och drog varsin pizza på Pizzeria Marguerita. Öl, mums. Surfade internet och gick sen till hotellet där det var lite party.”

Vi hade just som första svenskar utrustade med enbart en gratisturistkarta som vägvisare, bara 25 procentigt DEET-myggmedel, en Suzuki Super Carry årsmodell 1996 och för lite vatten, korsat det nästan väglösa och för sitt olidligt varma klimat och ”rika” djurliv ökända El Chaco. Ruskigt trötta på oss själva och varandra och att resa slog vi oss ner på den spontant uppkomna festen på alojamientot. Där närvarade också en svensk, en dansk, en britt och en kanadensare.

Svensken var från Uppsala och skulle hälsa på sin mennoitflickvän. Hon bodde i El Chaco och där skulle dom cykla bland ormar, jätteödlor, pumor, myggor, fler myggor, ännu fler myggor, fåglar, fler fåglar och i olidlig hetta, sand och vassa buskar. Kanadensaren tittade oförstående på honom. Hon skulle minsann aldrig cykla i Sydamerika, älskade att flyga inrikesflyg och hittade på ursäkter att scanna av de andras rum efter värdesaker, efter vilket hon lagom snyggt förde in samtalsämnet på värmen och vilka som skulle lämna sina fönster öppna på natten. Det skulle dansken som (men det här har jag lovat att inte berätta för någon) hade huggit huvudet av en levande apa i Brasilien med en machete, efter att guiden skadeskjutit den och han själv nästan ångrat sig när den tittade på honom med klotrunda våta ögon. Britten opponerade sig raskt mot storyn och menade att det inte var särskilt troligt att man skulle lägga apan på rygg med ögonen uppåt när man skulle hugga huvudet av den. Det naturliga hade varit att ha den på mage, face down. Själv gjorde han volontärarbete på en gård i Paraguay där han sköt grisar med revolver. Det var något härligt manligt med Paraguay, flinade han ironiskt fast att han menade det. Att sätta sig i den feta amerikanska pickupen med sin precis byxmydiga flickvän bredvid, köra ner till floden och dricka en cerveza.

Själva hade vi just som första svenskar utrustade med enbart en gratisturistkarta som vägvisare, bara 25 procentigt DEET-myggmedel, en Suzuki Super Carry årsmodell 1996 och för lite vatten, korsat det nästan väglösa och för sitt olidligt varma klimat och rika djurliv ökända El Chaco.

Jag minns detta gäng backpackers på hostlet i Santa Cruz som om det var nyss. Dom var fan inte kloka.

27:e mars 2005 – Att beta

2007-12-04T20:31:00.000+01:00

Turister på grönbete i fjärran land tar sig utan undantag ibland en stund att titta upp ovanför gräset, idissla sina intryck och nogsamt kategorisera sina flockmedlemmar som står och betar runtomkring. Indelningen av artfränderna följer dock ingen som helst standardisering. Varje turistkossa har sina egna kriterier.

Jag brukar klumpa ihop dom som har utanpåliggande magväska (ljuver för er som inte känner er utvaggade ur kossmetaforen ännu) i en alldeles egen grupp som jag omskriver i dagboken med uteslutande negativa och nedlåtande omdömen. Kategorin backpackers åtnjuter nästan alltid en högre status i mina anteckningar och får ibland häpnadsväckande goda recensioner. Den är dock fruktansvärt rymlig och kan innehålla nästan exakt precis vem som helst som inte tillhör den första gruppen. Fotografen Nils är ett exempel. Jag och Emil träffade honom i 北京 precis innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Jag skrev om honom i dagboken.

”Han hade haft tio katter. En hade dunsat i golvet med huvet först och blivit knäpp. Den hade rivit sönder en massa negativ som Nils lämnat på ljusbordet och därmed blivit 'katten som förbrukat sin rätt att leva'. Alla detaljer kom lixom utspritt och helt vimsigt sammanvävt med alla andra berättelser, men jag tror att det var efter detta som han tog katten och slängde den med full kraft i väggen. 'Men den dog inte för det!' Sen hade dom stått tre pers och och kollat på (och Nils fotat) när en katt höll på att drunkna i toan. Samma katt hade han en bild på när den dricker ur ett ölglas med vatten. Det är hans bästa bild.”

Vi såg honom först i hotellobbyn när vi checkade in. På receptionsdisken hade han vräkt upp båda sina två Nikon F5-kamerahus. För er som inte är bevandrade i Nikons produktsortiment, tänk ett stort jävla as till systemkamera. Tänk två. Vår snowboard- och topptursutrustning kändes plötsligt ultralight. Vi pratade lite artigt med honom och fann sen att vi blivit placerade i samma rum. Där hade han låst fast kamerautrustningen i en stol.

Han hade yvigt skägg och fotografdialekt, sån där som Pelle Wichmann har.

Och med oss kunde han prata. Han hade kommit till en punkt där han bara kunde kommunicera med andra hardcore travelers. Klyftan till vanliga människor var för stor. Han var 49 år, hemmahörande i Göteborg. Han hade rest i Asien i två år. Det hade inte gått så bra, sa han. Nu var han på väg hem till brorsan, och hade biljett med transmanchuriska järnvägen till Moskva. Han var livrädd för Ryssland. För att bli robbad. Han hade köpt förstaklassbiljett. Han hade ont i ett ben.

Han hade liftat genom Mongoliet, blivit avsläppt mitt i ingenstans, nästan dött. Han hade liftat i Kina och lärt sig säga 没有钱 (méiyŏu qiàn, har inga pengar), på kinesiska. Lastbilschaufförerna i Tibet var så dumma att de gick på att han inte hade pengar. Han hade sett någon bli hängd med spikar genom händerna, nästan blivit knivmördad på Sri Lanka och ramlat och slagit sig på ryska ambassadens trappa i 北京. Han var en hardcore traveler, det var därför benet gjorde så ont.

Han hade lånat massa pengar av brorsan och han hade ingen reseförsäkring. Det gick inte att försäkra sig längre än ett år, vilket innebar att hans kamerautrustning skulle vara dyr att förlora. Om han skulle bli robbad. Men Nikon F5:orna var skit och Nikons garanti var kass. Kamerorna gick sönder hela tiden och det blev lika bra bilder med hans lilla Canon Ixus 40. Titta, sa han och visade några bilder. Han hade visat bilder från den lilla digitalkameran på en TV-skärm i 昆明, det såg minst lika bra ut som bilder från andra kameror, sa han. I en väska hade han ett gigantiskt 1000 mm:s superteleobjektiv som han hade köpt billigt för sju tusen dollar. Det hade han använt en gång och försökt fota fåglar, men det var svårt. Dom var snabba. Och jag har aldrig sett ett så stort objektiv. Han hade tagit fyrtio tusen bilder på resan, men alla var dåliga. Han funderade på att sälja sin Nikonutrustning och skaffa en Canon PowerShot Pro 1.

I 郎木寺 fotograferade han så kallade sky burials. Det är begravningar där den döda läggs upp på en kulle åt gamarna och som i den tibetanska kulturen är strängt förbjudna att fotografera. Där flyttade han skeletten till snyggare poser för att få bättre kompositioner. Bilder som Mattias Klum bara kan drömma om. Mattias Klum är inte värd sitt kändisskap. Han är ingen hardcore traveler. Vad har han gjort för bra? Han är bara ett namn. ”Han har bara varit borta på fotoresa i 17 månader som längst, jag har varit borta i två år! Förmodligen svenskt rekord i fotoresa”, spekulerade Nils. Men man måste vara ett namn, som Mattias Klum. Men egentligen var Sverige bara skit. Galningar styrde landet, det var det som var problemet. Om bara några vettiga människor hade hållit i spakarna, som han och brorsan t ex. Han funderade på att göra en bok med kattbilder. Det var kanske ändå kattfotografi han skulle hålla på med, det var kanske det han var bäst på. Han ville visa mig sina kattbilder, få en utomståendes åsikter. Bilden på katten i ölglaset var väldigt bra, intygade han.

Nils checkade ut och åkte till 哈尔滨. Han kunde ”inte komma på någon annanstans att åka”, han hade ”redan varit i 西安 och 上海”. Han var ledsen, det skulle gå åt helvete i Ryssland. Han skulle bli robbad.

Jag idisslar fortfarande mötet med honom. I oktober i år gav han sig iväg på ännu en resa i Asien.

Den 1:a augusti 2006 – Att supa

2007-12-03T00:34:00.001+01:00

Nyblivna ägare till en ramsned liten Suzuki-furgón med registreringsnummer PG-1475, utforskade vi entusiastiskt alla småvägar upp i bergen runt om Santiago. Vi var lyckliga. Allt som tidigare svischat förbi bussfönstret i rasande fart och innan man ens han säga ”Öh! Vänta, vafan va det där för sjuk jävla frisyr som svischade förbi utanför bussfönstret?”, var nu tillgängligt. Och snabbt! Bakhjulsdriven mikrobuss lätt nog att putta ur den värsta fastkörning med enbart handkraft visade sig vara ett om möjligt ännu bättre fordon än det var i våra vildaste drömmar på hotellrummet i La Paz.

”Mulet. Lagade potatismos utan mjölk till frukost. Sådär... Jag övertalade Emil att vi skulle skruva isär köket. Hittade ett munstycke som vi kunde trimma om vi hade en borr. Drog ner till Los Andes och köpte 1-mm:s-borr billigt. Åkte sedan ut bland vinodlingarna och upp på en tokfin parkeringsplats med tokfin utsikt över vinodlingarna. Slog läger och trimmade köket. En millimeter var för grovt. Gul låga. Tejpade och stack med nål. Fin låga, bättre sprutt. Lagade mat och drack öl och vin. Blev rätt berusad... Emil tog ratten onsdagen den 2:a augusti.”

Tisdagskvällen ovanför vinodlingarna i norra delen av Chiles vindistrikt Valle Central var en av de mest magiska på resan. Solnedgång över perfekta dimhöljda rader av vinrankor under silhuetter av snöpudrade berg. Floden Aconcagua forsar nysmält ner från Sydamerikas högsta berg och ut på vinfälten. Staden Los Andes gnistrade pulserande lite som upplyst av eldflugor. Jag drack större delen av en klimatsmart toknärproducerad tvålitersplastflaska Bodega Uno och blev rätt så jävla berusad. Det var bra.

På onsdagen vimsade vi norrut på smala asfaltvägar, ännu smalare grusvägar och andra vägar som bara i Mongoliet kallas vägar i den mån mongoler kan svenska. På vår bensinmackskarta hade vi fått syn på en liten skidåkare utmarkerad i slutet av en väg upp i bergen. Dit längtade vi plötsligt intensivt, men ju längre vi kom desto mer övertygade blev vi om att den ”väg” vi följde längre och längre upp i bergen, närmare snön, inte kunde vara den som ledde till skidorten på kartan. Vilken skidort skulle inte ploga vägen? Vilken skidort skulle inte ha en riktig väg?

Plötsligt kom en liten skylt till ”Ski Arpa”. Pil höger. Vi körde höger. Det blev ett test på vad bilen och föraren klarade. Djupa hål, stora stenar, små forsar, snövallar och bergsgetter, allt forcerades med allt större skicklighet. Det var något väldigt fint i att manövrera vår bil över alla hinder. Vi var den lilla indianen som trevande började mumsa på den stora fisken, för att det kändes rättvist.

”Det ska gå” sa vi, log lyckligt, backade och tog fart.

19:e september 2003 - Att orda

2007-11-30T00:15:00.000+01:00

Det händer då och då att det vid samtal uppstår två kontrasterande åsikter om huruvida man blir helt jävla dum i huvet av att planlöst luffa omkring i världen och inte göra nytta, eller om det tvärtom är själva nyttigheten som är fördummande. Sällan presenteras några som helst belägg för endera tes. Men idag när jag bläddrade i en resedagbok från 2003 förstod jag plötsligt stora delar av den argumentation som brukar vara min meningsmotståndares. Min omvärdering av detta tar helt sin utgångspunkt i det semantiska värdet av följande inlägg, nedtecknat på en sovsal i 昆明 på sensommarn 2003.

”Att ordna ord på en gapande rad, får det kallas orda? För om det är så, ja, nej då finns det ju inget att omkring orda. Men får det för någon okänd lagstiftare bara betyda liksom diskutera? Ja, min älskade, nu, i så fall. Nu finns här mycket att diskutera. För är det rimligt att allt ordande ska resonera? Såsom brukligt när du stiligt finner dig diskutera. Snälla låt orda slippa diskutera! Tack för att mina gapande rader fortfarande går hungriga. Oförändrade av ordnande.”

Alltså, seriöst, wtf? Har jag månne blivit nyttifierad och dum, nådde jag min intellektuella kulmen på sensommarn tvåtusentre? Är det bara downhill from there? Nej, det är det inte. Jag förordar istället att detta ska tjäna som avskräckande exempel. Regeringen skulle kunna agera, for a change, para un cambio. Dom skulle t ex kunna införa texten som morgonbön på alla förskolor och vissa ingenjörsprogram med motsvarande studietakt. Där det finns plats i schemat.

Alternativt skulle föräldrar kunna skapa kooperativ och få bra pris på vuxenkuvöser, 25 000 kr/stycket kanske, i vilka barnen kan sondmatas under sina första 35 levnadsår. Därefter kan dom gå rakt ut i vuxenvärlden och slippa den hemska sökande och sexuellt frustrerade ungdomstiden. På det sättet kommer ingen gå samma väg som mig, vara onyttig och börja skriva nonsens.

Nej hörni, blogginlägget har officiellt spårat ur. Välkomna till min blogg förresten, Canciones de migraciones. Den baserar sig löst på, och förhåller sig fritt till, en bibba dagböcker som jag plötsligt fick lust att öppna. Den finns till för att jag ska lära mig skriva.

Tor på sjukhus i 昆明. Onyttighetsrelaterat.

29:e september 2006 - Att äga

2007-11-29T00:23:00.000+01:00

På golvet i vår vita Suzuki Super Carry av årsmodell 1996 som stod parkerad under den vackra vulkanen Lonquimai på svart poröst vulkangrus framplogat under ett metertjockt snötäcke, vaknade vi. Vi vaknade alltid där eftersom vi alltid sov där eftersom vi hade madrasser där eftersom det blir mjukare så och vi bilade ju runt i Sydamerika. God damn it. I min dagbok skrev jag såhär (den 30:e).

”Övertygade om att det skulle vara fint väder blev vi besvikna av mulet väder och tilltagande vind. Frukosten gick åt helvete när köket dog. Vi väntade på bättre väder men inget kom. Tre avsnitt av Bosse bildokorn på poddradio senare for vi mot gränsen. Kom fram kl 3 (15) och stämplade ut ur Chile. Gick en meter till tullen som sa att vi inte kunde åka in i Argentina med de papper vi hade.”

Lite då och då händer dom där grejerna man alltid går och har ont i magen för ska hända. Ibland gör man dom där misstagen man tidigare lärt sig precis hur man undviker. Ibland sammanfaller dom där grejerna på spännande vis. Kortfattat hade vi ådragit oss en utresestämpel i passet från ett land utan att ha klarlagt att vi faktiskt kunde ta oss in i nästa. Det är ett av generalfelen man kan göra, något jag och min kusin Staffan under arg förhandlingsvägran, upprepat iskaffedrickande och i förhållande till vår då skeva bild av värdet av 16 dollar, dyrt fick lära oss vid Mekongflodens strand i södra Laos 2003. Nu hade jag gjort samma misstag och denna gång kunde jag inte lita till Staffans hypnotiserande leende att reda upp situationen.

Problemet var bl.a. att vi inte ägde bilen. Men det hävdade vi – i god tro! – att vi gjorde. Upphetsande nog räckte inte köpekontraktet för att få det tillfälliga exportpapper vi behövde. Vi behövde el padrón, ägarbeviset. Det kunde vi få på civilregistret i närmsta stad, Lonquimai, 5 mil tillbaka. Men det var bråttom, dom stängde kl fyra, vi hade 50 minuter. Ni hinner aldrig, påstod tulltjänstemannen. Nä, ni hinner aldrig, betonade immigrationspolisen. Vi hävdade det rakt motsatta och kastade oss i bilen. Jag tryckte gasen bokstavligen i botten och 80-100 km/h kändes som en hissnande farlig fart i vår lilla refrigadora. Staden angjordes i god tid och bypolisen hjälpte mig att hitta registro civil. Men lita aldrig på att tulltjänstemän har en tillnärmelsevis riktig uppfattning om civilregisters öppettider, jag säger då det, för kontoret hade stängt redan klockan två. Uppmärksamt som bara en riktigt jävla van backpacker kan vara hörde jag dock människor därinne. Jag bankade på.

För tre trötta stackars övertidsarbetande tjänstemän som öppnade dörren till civilregistret i Lonquimai fredagen den 29:e september 2006 uppenbarade sig ett oväntat jobbigt problem. Dom hade egentligen inte en enda minut att hjälpa utlänningar med, och dom kunde inte hjälpa sådana även om dom hade haft det. Datorsystemet släcktes centralt klockan två varje dag och öppnades halv nio på morgonen. Inga dokument kan nånsin, inte ens i Santiago, skrivas ut efter klockan två. Men den skitiga turisten som klampat in mitt i fredagseftermiddagsstressen gav sig inte. Han började tjata, blev sur och vägrade länge att gå. Så länge att tjänstemännen suckade tungt och fnissade nervöst.

Med svansen mellan benen sjönk jag ner i bilen och förklarade situationen för Emil. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till tullen för att reda ut hur det skulle bli med utstämpeln ur Chile nu när vi var tvungna att stanna i landet över helgen. Komplicerande och magknipande var det faktum att vi hade förbrukat våra 60 dagar och var tvungna att åka in i Argentina för att kunna komma tillbaka till Chile och få 60 nya. Livrädda och med tusen planer i huvudena beroende på vilket svar vi skulle få klev vi in i immigrationspolisens och tullens hus.

I vilket vi möttes med ett sort leende! Vi hade förmodligen diskuterats fram och tillbaka och åt sidan medan vi var borta. Missen med öppettiderna hade kanske förståtts. Jag hann inte försöka prata spanska innan tullaren hade ryckt åt sig mina papper och stämplat ett vackert tillfälligt exportpapper för vår Suzuki. Helt regelvidrigt, eftersom vi inte ägde bilen.

Vi klättrade överlyckliga och lätta som kondorer uppför Chiles tråkigt frodiga västsida av Anderna upp på gränspasset, och dök i magiskt kvällsljus nedför Argentinas färgsprakande karga östsida. Där ligger Argentinas gränskontroll, den är en historia för sig.